Och jag vandrar lika slitet och ensamt som du,
men hur många blåsor som än skapas under mina fötter,
slutar jag aldrig kika mot horisonten,
för jag ser ljuset och
slutet.

När vägen inte längre är så lång som den känns,
ochnär skrapsåren från alla fallen inte svider lika mycket,
ska jag sätta mig ner och vila,
för det tar tid att läka,
saltsåren.

Om vägen blir grusig och ojämn igen,
asfalten spricker och suddas ut till en nästan osynlig stig,
ger du inte upp
inte än.


Spring inte vännen,
sluta fly,
det tar längre tid att läka sår,
om dom förblir smutsiga.