Ibland får jag bara en känsla av att allt är fel. 

Hela situationer kan bli så förtryckta av en enda felsägning eller ett litet snedsteg. Något som skulle varit fint kan bli till helt absurda ting och helt plötsligt så står man där, tafatt och jävlig.

 

Så då tänker jag att allt kommer bli bättre med tiden om jag bara backar lite men så blir det inte det. Och det här med att träffa någon ny. Jag som varit i ett förhållande i över tre år har inte den ynkaste aning om hur man ska gå tillväga, vad man ska säga, hur eller när man ska säga det samt hur man beter sig. Jag vet förvisso att så länge man inte är någon annan än sig själv och inte tar allt på alldeles för stort allvar så har man hela världen vid ens fötter men vad i helsike gör man när hjärtat säger annat? När själen vibrerar av fjärilar som bara vill sprängas ut ur kroppen när man ser någon man aldrig trodde skulle finnas på riktigt helt plötsligt står där, sockersöt, rolig och så absolut grym att jag inte vet om jag vill springa och gömma mig under täcket eller om jag vill stå kvar och bara rama in hela sekunderna och hänga upp på min mentala vägg. 

 

Sen var det ju det där med att allt är fel. Några gånger om året får jag en ruskig föraning om att det är något som inte stämmer, vilket, tyvärr, ofta stämmer. Och nu när saker och ting nästan har börjat ordna upp sig för mig så kommer den känslan krypandes längs med ryggraden och det enda jag kan tänka är att jag inte vill. 

 

Jag vill inte ha mer elände och drama. Mer otur och motsägelser. Inte mer av någonting tack. Det är bra nu. 

 

Det räcker.

 

 

/pous